Om en vecka har jag passerat gränsen

Nu tänkte jag ta lite välbehövlig PÅSK semester tillsammans med familjen.
Bilen packas i kväll och sen far vi mot Värmland och sedan vidare till skidanläggningen Branäs.
Det ska bli så skönt att få vara tillsammans hela familej och bara mysa. Åka skidor på dagarna, pulka på kvällen och sen krypa upp framför den öppna spisen tillsammans senare på kvällen. Vi alla behöver få vara tillsammans.

Själv har jag mycket skrivande att tänka på. Jag är inne i slutspurten på min utbildning och har ett stort skrivprojekt att ta tag i. Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska skriva om. Jag ska skriva en artikelserie om ca 10 000 ord och jag har inget ämne, jag har ingen att intervjua och jag är helt tom på idéer. Paniken är nära och idén ska presenteras den 4/4. Gaaaahhhhh.

Men jag ska nu ta denna vecka semester och verkligen skriva. Jag kommer att ha tid att skriva och jag ska verkligen ta det lugnt. Gränsen på 70 000 ord kommer att passeras och jag känner mig riktigt nöjd med det. Kanske kan jag även få till en början på mitt andra skrivprojekt. Jag måste verkligen sätta det då det är mitt slutprojekt. Annars är hela kursen bortkastad.
Bara jag får rensa hjärnan från allt jobbigt och ta det lite lugnt så kommer säkert idéerna flöda. I alla fall hoppas jag det.

Men jag vet hur det kommer att bli. Med lite miljöombyte så får jag alltid nya idéer. Jag kommer sitta där och skriva för glatta livet när barnen har somnat.

Jag ska även hinna med annat än att skriva och jag vet att jag kommer att göra det också.
Jag längtar så mycket!!!

GLAD PÅSK!!

När tiden inte räcker till

Jag älskar verkligen att skriva och just nu är jag mitt uppe i så många skrivprojekt att jag har tappat räkningen. Jag har massor med skoluppgifter som ska skrivas, jag är med i en skrivarövning där man ska öva på sitt kreativa skrivande, jag håller som bäst på att skriva om min älskade roman och jag försöker hinna med att uppdatera mina bloggar. Men OJ vad roligt det är.

Har så svårt just nu bara att hinna med att skriva så mycket på boken som jag vill. Jag närmar mig  den magiska gränsen på 70 000 ord och det känns helt galet. Har jag verkligen skrivit så mycket.
Min stora fundering just nu är bara hur mycket DRAMA en bok klarar av. Eller rättare sagt, hur mycket klarar läsaren av. Det finns inte mycket dö tid i min bok, det händer saker hela tiden.
Het ljuvlig kärlek blandas med hjärnspöken som ställer till tankarna. Frågorna är många och det finns inte mycket dötid. Men kan det bli för mycket?
Men jag har läst mycket om skrivande och man ska inte låta läsaren tycka att det är tråkigt och slutar läsa. Jag vill att läsaren ska känna att de inte kan lägga boken i från sig då de vill veta hur det ska sluta. Men är jag kapabel att klara av detta?

Det enda sättet för mig att få reda på det är att fortsätta skriva. Kanske vara modig och låta någon läsa det jag har skrivit. Men vem skulle det vara?
Min man är inte riktigt rätt person. Han gillar inte att läsa och jag tror inte att han skulle gilla historien. Jag skulle skämmas om jag lät min mamma läsa den. Men jag har en kompis som skulle kunna läsa den. Hon är en smart tjej med huvudet på skaft. Hoppas att hon kan ta sig tiden att hjälp mig. För det skulle kännas ganska värdelöst att ha lagt ner så mycket tid på detta och sedan låta det ligga i datorn. Oläst.

Men först ska det skrivas färdigt och sen ska det redigeras och kanske när jag är nöjd kan jag låta någon läsa den. Det betyder typ aldrig med tanke på att jag aldrig någonsin kommer att bli nöjd. Men men det är bara att kämpa. Kanske kan det bli något av den. Min kära älskade roman.

Längtar hem

Jag har varit bortrest i Värmland under helgen.

Mina hemtrakter, där jag är född och uppväxt.

Det har varit återträff med mina barn som har varit där en vecka utan oss.
Släktkalas för syskonbarn som snart fyller år, planering inför kommande skidresa och goda middagar med mina föräldrar.

Det har varit en trevlig men instensiv helg. Även om jag måste säga att födelsedagskalaset hade mer att önska.
Men jag lovar att det gav mig lite inspiration i mitt skrivande.

Ett stelt kalas där barnen sprang till sina rum och roade sig med sitt. Vi vuxna, människor från två släkter, skulle försöka att ha någon slags socialt umgänge. Men allt kretsade runt samma personer och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag ens pratade med någon annan än min bror.

Men jag fick så mycket att skriva om som jag bara måste få med. Ett socialt experiment när man blandar två släkter, som visserligen känner varandra sedan innan, som ska fika tillsammans och försöka hitta samtalsämnen som intresserar alla. Det gick inte så bra alla gånger vill jag lova.

Själv längtade jag efter att jag skulle få gå hem och fortsätta att skriva. Jag skrev ner en massa stödord på det gamla hederliga viset. Med papper och penna.

Datorn hade jag ju lämnat hemma under helgen. Men papper och penna fungerar lika bra det. Det finns alltid där i handväskan. Utifall att.

Utifall att händer hela tiden just nu. Jag hittar ständigt saker som jag vill få in någonstans. Det finns så mycket att skriva om och jag håller nästan på att spricka.

Nu vill jag hem och fortsätta skriva. Skriva så att orden bara forsar ur mig. Men i dag hinner jag inte och det grämer mig.

Men i morgon, då ska jag skriva hela kvällen. Jag vill skriva hela natten men det går inte.

 Jag får helt enkelt finna mig i att jag har annat jag måste göra i mitt liv. Men jag har tid att vänta. Tankarna finns kvar där i mitt huvud. De bara väntar på att få komma fram. Fram för att präntas ner i form av tusentals ord. Åhhh vad jag längtar.

Inlevelse när den är som störst

Jag har nu suttit så insjunken i mott romanskrivande den sista veckan. Det känns nästan som att jag är en del av det som händer. Både på gott och ont.

Det finns så mycket känslor i min roman och det finns så många jobbiga saker. Till exempel när jag skrev om misshandeln i boken kunde jag komma på mig själv med att andas väldigt fort. Som om jag vore mitt i händelsernas centrum och i princip var jag ju det. Jag kan fortfarande bli lika uppjagad i dag när jag läser just det kapitlet. Kan nästan känna hur ont det gör att få en knytnäve i magen och tappa andan.

Jag kan nästan känna min egen ångest över allt som händer i livet. Ibland kan jag ha svårt att veta vad som är på riktigt och vad jag har hittat på. Någon skrivande vän som känner igen sig i det?
Inte för att jag går runt i en fantasivärld för jag själv skulle inte vilja befinna mig där huvudpersonen i min bok befinner sig. I ett djupt hål som hon försöker ta sig ur.
Jag är inte där, jag är någon helt annastans i livet.

Jag har fått tipset att försöka ha ett sidoprojekt till detta om jag kör fast men jag har så svårt med det. Jag är så uppe i detta och jag vill bara få ordning på hela historien.
Jag tänkte att jag skulle börja med ett sidoprojekt som handlar om något helt annat men jag har så svårt med det. Det är lättare att skriva om ångest, depression och kärlek. Varför?
Jag har ännu en idé till en roman men den är mer åt kriminal hållet. Med mord, poliser och psykopater. Jag kanske ska ta mig an det ändå. Kanske kan det bli något av den också.

Hur som helst!!!
Även om jag kan leva mig in i de tragiska händelserna som händer i mina skrivprojekt så älskar jag verkligen det här. Jag älskar att befinna mig i händelsernas centrum och skapa händelseförloppet själv. Det är helt underbart. Bara jag vet hur allt ska sluta!!